På jakt i mörkret

Valet av föda varierar något mellan de olika arterna av fladdermöss, men den viktigaste födan består av mygg (framför allt fjädermygg), nattsländor, skalbaggar (inte minst dyngbaggar) och nattfjärilar. För att hitta sina byten använder sig fladdermössen av ekopejling, också kallad sonar. Deras jaktläte består av korta, men kraftiga skrik som upprepas i snabb följd. En vattenfladdermus kan ge ifrån sig cirka 10 skrik i sekunden. Lätet studsar mot insekter och kommer tillbaka till fladdermusen som därmed kan bedöma hur långt bort, och hur stora, insekterna är. Med den här ekopejlingsmetoden kan fladdermössen snabbt hitta millimeterstora insekter i mörkret. Lätets frekvens (antal ljudvågor per sekund) är hög och varierar hos svenska fladdermöss mellan 20 000 och 60 000 svängningar per sekund.

Eftersom alla arter av fladdermöss jagar på lite olika sätt, och i skilda miljöer, använder de olika läten. En del, till exempel fransfladdermus, jagar tätt inne bland vegetationen och behöver då använda en mängd olika frekvenser (stor bandvidd) i varje ljudpuls. Det kallas för ett frekvensmodulerande svep och uppfattas som ett torrt, knattrande läte i ultraljudsdetektorn. Andra arter, till exempel större brunfladdermus, jagar i öppna miljöer och har därför inte alls samma behov av stor precession. Däremot behöver de ett läte som når långt. De använder då ett läte som planar ut på en bestämd, ganska låg frekvens. Det kallas för kvasi-konstantfrekvensläte och hörs som ett smackande läte i ultraljudsdetektorn . Ibland räcker det att ställa in rätt frekvens på ultraljudsdetektorn för säker artbestämning. Olika arter ekopejlar alltså på olika frekvenser, men överlappet är stort mellan arterna och därför kan de vara svåra att skilja åt.
Barbastell (Barbastella barbastellus) jagar framförallt i trädbärande betesmarker och våtmarker, kantzoner mellan skog och odlingsmark. Ekopejlingslätet alternerar ofta mellan 34 och 43 kHz. Foto: Jens Rydell

Heterodyndetektor

För att vi ska kunna höra dessa läten måste de omvandlas till en lägre frekvens. De två vanligaste sätten att omvandla läten på är med hjälp av en heterodyndetektor respektive tidsexpansionsdetektor.

En heterodyndetektor genererar hörbara ljud beroende på frekvens och karaktär hos de olika fladdermusarternas läten. Genom att blanda ekopejlingslätet från en fladdermus med en elektronisk signal från detektorn uppstår ett hörbart ljud i ett frekvensområde som är anpassat för våra öron. Principen med en heterodyndetektor är densamma som för en radioapparat; fladdermössen hörs i realtid men ett processat ljud som skiljer sig från fladdermössens verkliga läten.  Med detektorns frekvensratt går det att lyssna på olika, exakta frekvenser av det inkommande ljudet. Kombinationen av frekvens och ljudintryck gör att flera olika arter kan skiljas åt.

Heterodyndetektorn är perfekt som nybörjardetektor, eftersom den är relativt billig och okomplicerad. Det krävs inga analyser efteråt, och det går snabbt att lära sig att skilja på de vanligaste arterna i fält. Nackdelen med detektorn är att det ljud som hörs inte är identiskt med originalljudet, och den går därför inte att använda för mer avancerade analyser. Exempelvis går det inte att ta reda på den verkliga frekvensen för fladdermusens läten i efterhand. Det enda som går att analysera i efterhand är rytmen.

Tidsexpansionsdetektor

En tidsexpansionsdetektor bevarar originalljudet. Ljudpulserna lagras digitalt i detektorn som spelar upp dem i ett långsammare tempo. Ljudvågorna dras helt enkelt ut så att de blir glesare – det vill säga frekvensen sänks. Därmed finns anledning att göra inspelningar som sedan kan analyseras med ljudanalysprogram, till exempel för att mäta lätets startfrekvens, stoppfrekvens, frekvens vid maximal energi, pulslängd mm.

Även om fladdermössen inte hörs i realtid kan tidsexpansionen vara ett bra hjälpmedel i fält eftersom det gör det möjligt att höra kvaliteter som kan vara svåra att upptäcka själv. Med hjälp av tidsexpansion kan i princip alla arter artbestämmas, men det kräver tillgång till analysprogram och ganska mycket träning.

Brunlångöra (Plecotus auritus) förekommer framförallt inne i skogen men födosöker också runt hus, i trädgårdar och i hagar. Arten har ett mycket karakteristiskt jaktbeteende då den flyger tätt intill vegetationen så som träd och buskar eller lågt över marken där den plockar insekter och spindlar direkt från blad, grenar och grässtrån. Arten kan till och med ryttla, stå stilla i luften med fladdrande vingar, Ekopejlingslätet är ett svagt och försiktigt ”tassande” läte som endast hörs när fladdermusen flyger inom 5 m från observatören. Foto: Jens Rydell

Skymningen är bästa tiden att se fladdermöss

I skymningen när insektsaktiviteten fortfarande är hög ger sig fladdermössen ut på jakt, i skydd av mörkret för att undvika rovfåglar. Under natten sjunker insektsaktiviteten med utetemperaturen, och många individer återvänder då hem till kolonin för att strax innan soluppgången ge sig av ut igen på en kortare jakttur. Bästa tiden för att se, och med hjälp av en detektor höra, fladdermössen är ungefär en halvtimme efter solen gått ned och några timmar framåt. Välj gärna en plats nära vatten, för här är chansen stor att du träffar på flera olika arter.

Text: Johnny de Jong och Sofia Gylje Blank

Samtliga fladdermusarter som påträffats i Sverige och deras ekopejlingsläte (frekvens vid maximal ljudenergi).

Fladdermusarter som jagar i öppna miljöer, till exempel större brunfladdermus och nordfladdermus behöver ett läte som når långt. Dessa arter använder ett läte som planar ut på en viss ganska låg frekvens. Detta hörs som ett smackande läte i ultraljudsdetektorn. Lätet kallas för kvasikonstantfrekvensläte.

Fladdermusarter som jagar tätt inne bland vegetationen, till exempel fransfladdermus och brunlångöra, behöver i varje ljudpuls använda en mängd olika frekvenser (stor bandvidd). Det kallas för ett frekvensmodulerande svep och uppfattas som ett torrt, knattrande läte i ultraljudsdetektorn.